Public Service

Whoa! Tre fjärdedelar Polly D18 + Annika Lantz. Stockholmsresan var värd och faktiskt ganska rolig. Det kändes riktigt skönt att komma tillbaka till sina f.d. hemkvarter. Det blev ett obligatoriskt besök på Hjorthagens Kebab i Ropsten som serverar Stockholms, ja kanske till och med Sveriges godaste falafel. Stockholmsfalafeln har ju ett allmänt dåligt rykte, med sina sega bollar och vattninga, saggiga hommus. Men även inbitna Malmö-falafel-älskare omvänds redan vid första tuggan av en "pure love for food" falafel - mix i bröd hos mästaren Adawi Mohamad Isam i Ropsten. Förutom den självklara matupplevelsen lurade jag med Josefin i ner i källaren på Cali på Brunnsgatan där Sveriges nya sneakerbutik Six Feet Down nyligen slagit upp dörrarna. Det vattnades i munnen och kittlade i magen av alla hyllmeter med glassiga top of the notch skor.

Jag lyckades även med den stora bravaden (?) att dissa Annika Lantz samt förolämpa hela min familj, live i rikstäckande radio, något jag fick en del skit för vid hemkomsten. Det var inte alls meningen, jag tycker ju om Annika Lantz. På torsdagen gästade vi Kanal Lokal (stockholm) i programmet med det talande namnet Rock n Roll TV. Hela grejen var lite av ett skämt. Vi satt i något som liknade ett kök/hemcafé och väntade på att få komma in i studion när Anton "Pussel" Körberg som en bubblande syntetiskt sötad energidryck kommer fram och presenterar sig;

- Heeeej, Anton Körberg, vem är ni?

- Hanna, från serietecknarkollektivet Polly Darton

- Okeeej! vad sysslar ni med dåååå?

- ehm, serietecknare, vi tecknar... serier...

- Jahaaaa! Ja det säger väl kanske sig själv, heh...

Tjuren från Bialystok

Idolbild: Jan Bielecki

Om igen. Jag har för lite att göra. Eller, jag har saker att göra men jag gör dom inte. Turerna i skolans korridor är många. Parketten slits upp av min släpiga gång i mina nergångna sneakers. Fram och tillbaka går jag. Kliar lite bakom örat, fyller på kaffekoppen och tänker på fluffiga moln och leviterande cigaretter. Varje gång jag går där fram och tillbaka i korridoren slänger jag en hastig blick in i ateljé # 3. Det är där ”the magic happens” som man så käckt brukar säga i MTV Cribs. Det är där det nya svarta tar form, som jag skulle uttrycka det. I ateljé 3 sitter Jan Bielecki och Fabian Göranson och jobbar. Tillsammans med superstjärnan Liv Strömquist skapar de nästan ny svensk seriehistoria, feministiska sexserier tecknade i bästa nostalgiska femtiotalsstil. Liv skriver manus, Jan tecknar och Fabian bestämmer. Boken kommer att ges ut på nya stilbildande Kolik Förlag i vår, lagom till SPX 07, som till Jans stora glädje/hälsa senarelagts en månad. Arbetet med serien går att följa på work-in-progress-bloggen FemiSex. Aldrig har jag sett någon jobba så hårt, med sån o-brist på motivation som Jan B. Dag och natt sitter han där och tecknar sida efter sida, ibland kokar vi kaffe till honom och bjuder på en kaka. Jag kan bara gissa på hur hög förbrukningen av apotekets bomullshandskar är. Hans händer är nästan ändå alltid svarta, men man hör aldrig honom klaga. Betalningen kommer senare med cred extra allt, precis som svartjobbare antagligen måste tänka för att göra jordgubbsplockandet värt, vilket sammanträffande då att Jan inte bara är en hard working man utan även är polack.
Hans pappa sa en gång att Jan var bättre än alla andra i serieklassen, BÄST! ”han spöar allas ass” nu har jag säkert felciterat Pappa B men det gör inget! Man kan ju inget annat än hålla med. En sjukt tekniskt skillad tecknare, värdig en gullig hyllning.

Min Båtman Paul

24-timmarsserier är ett knäppt påfund av seriefascisten Scott McCloud. Under 24 timmar ska man producera 24 sidor serier, helst på engelska så killen fattar. Manuset måste vara helt spontant och inga förberedelser är tillåtna. I våras hade jag planer på att genomföra en 24h-serie men det blev inget. När nästa tillfälle kom upp hann jag börja lite, lite grann, men skulle bara ta en liten matrast. Den matrasten varade resten av dagen. Förra veckan var det dags igen, jag hade storslagna ambitioner, jag skulle göra det! Jag skulle göra det lätt för mig med ett enkelt manus och temagooglade bilder. Downs Syndrom Makeover skulle bli ett limiterat litet färgfansin. Skit. Allt gick åt helvete. Allt var för tunt, Josefins anklagande blickar fick mig att undra om jag verkligen kunde stå för det här. Det kan jag, men just då kändes det som en bra ursäkt för att slippa genomföra det. Istället satt jag och ritade ugli/cute bilder och tillsammans med min partner i brott, Kolbeinn gjorde jag en enorm whiteboardmålning med choko prezidenter, hot dog wienies, muff man, cherry poppaz och picked fence german waffles. Det är genom att skapa som man kan känna att man lever, sa nån till mig.

Stockholm 2006

Yess tillbaka norrut. På tisdag åker jag till Stockholm igen. Det blir en mediatripp som vanligt. Under onsdagen gästar vi Sveriges Radio P3. Live i Lantz-studion klockan 12.00 pratar vi om serier och PollyD18, jag hoppas kunna sno åt mig ett P3-nyckelband så mitt medlemskap i P3klubben går igenom. Sen blir det liveTV också, KanalLokal sänder RocknRoll TV på torsdag eftermiddag. Men det tar inte slut där, intervju med tidningen Vi + fotosession. Jag ska också försöka mig ut på en shoppingrunda, Cali har fått in vinterns 10Deep-kollektion och Sportifbrödernas nya YSL-line är helt sjuk så jag smälter.
Fräshness n' Coolness, Twist your cruzt
Det ryktas om ett glöggparty, för folk som intresserar sig speciellt för sekventiell konst, dit ska jag.

CherryPops

För ett par veckor sen skrev Veckorevyn en artikel om oss. Den var ganska trist och allmän. En längre version med intervju blev istället upplagd på hemsidan och vi publicerade även varsin serie, i deras nya "krönikeformat". Lite svår och otacksam mall men kompostionen blir ganska fin i slutändan. Eftersom ingen av mina tidigare serier passade deras format blev jag till sist arg och gjorde en skräddarsydd serie. Då blev dom glada och jag fick känna mig som en hora igen. Gå in på veckorevyn.se och läs artikeln och serierna. Glöm inte att kolla in kommentarerna, jag har inte skrivit dom själv.

Cherry Pops av Hanna Petersson

Schwammkopf, så heter han i Tyskland

SvampBob Fyrkant, Marathon. 1 box, 4 discar, LTD och jag. Så har jag spenderat varje kväll de senaste veckorna. Jag är inte typen som slösar med skratt. Väldigt få saker får mig att skratta på riktigt, som på mellanstadiet när jag för första gången lyssnade på Trollflöjten. Det var nånting med hennes hoppande röst och vibrato som fick det att spricka inom mig. Jag höll på att segna ihop till en våt skinnpöl och glida av stolen jag satt på. Alla vitala organ blev till Fili Folly Gum och tårarna rann ner längs kinderna. Min fröken blev irriterad när jag inte slutade skratta, hon trodde att jag gjorde mig till, men så var det alltså inte. Senast jag upplevde nånting i liknade klass var när jag för några veckor sedan fick låna min systers kompis SvampBob dvd-box – SpongeBob Exposed, The Ultimate Collection! Sånt får mig att bli alldeles yr. Den ultimata samlingen importerad från England. Jag har alltid haft Nickelodeon hemma så redan från dag ett har jag varit kär i SvampBob. Han har alla rätt, de perfekta proportionerna. Den bedårande, gulliga uppsynen, ögonfransarna! Den späda rösten, de cartooniga skorna, det naiva sinnelaget och den homoerotiska relationen till Patrik Stjärna...det tar aldrig slut! Bland de bästa avsnitten i boxen var inte helt otippat, de skrivna av Sam Henderson, burlesk Yess oh Yess. Boxen var så bra att den förtjänar en jävla hyllning, här har vi den:

Shake it, shake it like a polaroid picture

Idoler finns det få av, här är en

Jag kan inte minnas att jag nånsin haft några riktiga idoler. Alla gränsfall kan jag iallafall lätt räkna upp på en hand. Varför det är så kan jag faktiskt inte riktigt svara på. Jag tyckte väl inte att jag behövde nån att se upp till, tydligen var det en viktig sak att ha när man växte upp. Ännu mindre trodde jag att man skulle få idoler så här sent. Enligt SAOL betyder idol avgud och ideal (person). Kan någon då ärligt se sig själv i spegeln och säga att t.ex. Carolina Klüft är en avgud? Värdig hymner och rökelser?
En kanske något mildare definition: inspirator. En cool person som gör coola saker eller mer, en bra person som gör bra saker.
En sån person är Lina Neidestam. Så cool, så bra. Och numera sällad till min idolklubb med sedan tidigare medlemmar som Eric Cantona, Arne Jacobsen och Paris Hilton
Lina är en fjärdedel i Polly Darton. Hon kommer från Stockholm, är lite kort i rocken och pratar jävligt snabbt. Hon har gjort en Lantis – Häxan i Skogen och hon har en blogg www.linakanritafint.blogspot.com

Idolbild: Lina Neidestam

Den Perfekta Stubben

Jag har ledigt. I brist på bra underhållning hänvisar jag därför till min kompis Kolbeinn's blog pappaserier. (se länk) Vi har gjort ett fantastiskt bildreportage av "Jakten på den perfekta Stubben" som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Den gulliga startbilden har jag gjort.

check it out

Jag har gjort D.E.T

Nu är den här, Klubb-Hanna-Bloggen. Efter idogt tjat från många håll har jag gett med mig. En fancy blog ska det bli. Ett levande showcase tänkte jag bjuda på. Lite workinprogress och ett potpurri av serier, illustrationer, listor, countdowns, godis och skoj på riktigt.

Godis&Glitter
TwistedCrust