Kulturvärlden är en värld som saknar konfliktperspektiv. Vi som producerar eller på andra sätt arbetar med kultur älskar och är stolta över det vi gör, men det får aldrig ta bort fokus från att vi, precis som andra, är löntagare. Löntagare som inte sällan har bra mycket sämre och otryggare villkor än andra delar av arbetsmarknaden. Gratisarbete, ständiga projektanställningar och försenade eller uteblivna betalningar tillhör inte ovanligheterna.
Trots att vissa delar av kulturvärlden vill utge sig för att vara radikala eller solidariska främjas ändå en extrem individualisering. Kollegor ses som konkurrenter när vi ensamma står och erbjuder våra tjänster och kunskaper till arbetsköparna. Facken utgör i de flesta fall inget realistiskt stöd och består idag mest av godmodiga intresseföreningar som slår vakt om fondpengar och upphovsrättsregler. Den borgerliga alliansens vision om kulturarbetaren som en lönsam aktör på den fria marknaden gör saken än värre. Allt detta sammantaget gör det ytterst viktigt med nya former av positionering gentemot maktstrukturerna. I utsattheten, kreativiteten och maktkritiken finns stor potential oavsett om man är verksam som författare, bibliotekarie, serietecknare, bildkonstnär eller något annat. Vi befinner oss alla i samma båt.
Under bokmässan tar kulturvärldens rådande förhållanden sig ofta uttryck i intimitet och kletighet. Löntagare dricker sig berusade, dansar och ligger med personer som de i framtiden ska förhandla om anställningar och arvoden med. Bristen på distans till cheferna skapar en problematisk och ojämlik situation. Detta vill vi i Världens Ende ändra på. Med tillställningen Festa inte med chefen vill vi skapa en frizon där kulturarbetare kan ha kul utan sina chefer. Festa inte med chefen är den enda festen på bokmässan där arbetsköpare inte är välkomna. Här kan vi utbyta erfarenheter med varandra utan att behöva bry oss om att någon lyssnar över axeln. Förhoppningsvis kan Festa inte med chefen vara startskottet för ett nytt förhållningssätt, ett nytt sätt att se på det vi gör varje dag. Om inte annat blir det antagligen en jävligt kul kväll.
I samband med festen släpps första numret av antologin Världens Ende.
Trots att vissa delar av kulturvärlden vill utge sig för att vara radikala eller solidariska främjas ändå en extrem individualisering. Kollegor ses som konkurrenter när vi ensamma står och erbjuder våra tjänster och kunskaper till arbetsköparna. Facken utgör i de flesta fall inget realistiskt stöd och består idag mest av godmodiga intresseföreningar som slår vakt om fondpengar och upphovsrättsregler. Den borgerliga alliansens vision om kulturarbetaren som en lönsam aktör på den fria marknaden gör saken än värre. Allt detta sammantaget gör det ytterst viktigt med nya former av positionering gentemot maktstrukturerna. I utsattheten, kreativiteten och maktkritiken finns stor potential oavsett om man är verksam som författare, bibliotekarie, serietecknare, bildkonstnär eller något annat. Vi befinner oss alla i samma båt.
Under bokmässan tar kulturvärldens rådande förhållanden sig ofta uttryck i intimitet och kletighet. Löntagare dricker sig berusade, dansar och ligger med personer som de i framtiden ska förhandla om anställningar och arvoden med. Bristen på distans till cheferna skapar en problematisk och ojämlik situation. Detta vill vi i Världens Ende ändra på. Med tillställningen Festa inte med chefen vill vi skapa en frizon där kulturarbetare kan ha kul utan sina chefer. Festa inte med chefen är den enda festen på bokmässan där arbetsköpare inte är välkomna. Här kan vi utbyta erfarenheter med varandra utan att behöva bry oss om att någon lyssnar över axeln. Förhoppningsvis kan Festa inte med chefen vara startskottet för ett nytt förhållningssätt, ett nytt sätt att se på det vi gör varje dag. Om inte annat blir det antagligen en jävligt kul kväll.
I samband med festen släpps första numret av antologin Världens Ende.
