Döderhultarn reinkarnerad

Tänkte att det skulle vara kul att visa lite bilder från min arbetsprocess i att tälja träfigurerna till omslaget för Henrik Bromanders serieroman "Smålands Mörker". Det hela är egentligen ett självtilldelat uppdrag, en idé jag fick förra sommaren i Småland. Henrik var i slutskedet med sin bok och vi bollade lite idéer för omslag. Det "naturliga" är väl att serietecknare brukar teckna sina omslag, med undantag för senaste årens fototrender som Sara Hanssons "Vi håller på med en viktig grej" typ alla Mats Jonssons omslag och ett par till som jag inte kommer på nu. 

Men så satt jag och bläddrade i en tjock gammal bok om Småland som vi tidigare under dagen fyndat på antikvariat Ugglan i Växjö och där fanns ett avsnitt om Döderhultarn, en fet träsnidare från Oskarshamn. Det blev så självklart att bokens omslag skulle vara seriens huvudkaraktärer täljda i trä! Vad mindre skulle en 600-sidig serieroman förtjäna, slappt tecknad och datorfärglagd omslagsbild... NEJ! Det måste vara MER!

Och jag är, som inte många vet utbildad möbelsnickare med specialkunskaper i träsnideri a.k.a slöjdnörd 3000. 

Här kommer en liten guide hur arbetet gick till, kolla nu! (klicka på bilderna för att se större)

Den klassiska täljkniven heter Erik, precis som seriens huvudkaraktär.Träet jag arbetade med var enkla vedklabbar av varierande kvalitet, vissa delar porösa som mjöl, andra stenhårda och fulla av kvistar.

Verktygen jag använde var som tidigare nämnt en täljkniv som jag sedan innan icke behärskade, tidigare har jag endast huggit med bildhuggarjärn, de på bilden är från Bali där jag under gymnasiet gjorde utlandspraktik på en träsnidarskola i Batubulan under tre veckor. Tack Malmö kommun för matpengar, hotell och flödande sprit! Järnen är tillverkade av gamla bildelar och det är så verktygen ser ut där mer behövs inte. I Europa är vi vana att stämjärn har handtag men en erfaren snidare/huggare kan berätta att handtaget inte är till för att hållas i, på det slår man klubban. Man håller istället i den nedre delen av järnet, ungefär som med en penna.

Figurerna börjar ta form, till vänster karaktären Annika och till höger om henne står en påbörjad snubbe som heter Mehdi.

Självaste huvudpersonen på arbetsbänken. Man börjar med ett enkelt vedträ ur vilken man sågar fram de grövsta formerna och karaktärsdragen. Därefter börjar man hugga med järn och klubba. Klubban på bilden har jag tillverkat egenhändigt på gymnasiet, huvudet är i hård vitbok och handtaget är svarvat i ask.

På slutet är det mycket pill. Det är en av sakerna jag älskar med slöjd, det går från det hårdaste hårt av bank, såg och slag till det finaste mest precisa pill. Härifrån har jag också lärt mig behärska tecknandet och tålamod i att sitta och dra jävligt raka linjer. Mitt ögonmått är inte av denna värld. På bänken ligger en liten röd sak, det är ett diamantbryne som jag slipade mina järn på medan jag jobbade för att hela tiden hålla dem skarpa. 
Just här skär jag in pupillerna, för att ge ögat ett dramatiskt djup och liv. Ögats pupill är ju just ett hål rakt in i ögongloben.

Här fotograferas figurerna till omslaget, ser kanske tattigt ut men det är ett verkligt proffs i aktion, fotografen Mario Prhat. Den lilla fotostudion byggde vi i en flyttlåda.

Och det färdiga resultatet! Jag är så sjukt nöjd hur det blev från idé till färdigt omslag. Tack till Henrik för tålamodet och förtroendet. Nu har jag redan blivit kallad "Döderhultarn reinkarnerad" och omslaget "gillades" på facebook av självaste Olle Nessle, kunnig inom outsider-konst.

Serieromanen Smålands Mörker utkommer i april och en releasfest ska hållas under Stockholms internationella seriefestival, fredagen den 27 april.

Kan dö nu. Nej först ska jag göra klart min bok. Hej hej!