Ursäkta...

...röran jag bygger om


Har haft samma layout på bloggen sen 2006 så jag tänkte ljusa upp den lite och så ville jag ha flikar. Headern som är nu (lördagnatt) är ytterst tillfällig och en lågupplöst och söndersharpad historia. Jag tror att den orginalinskannade versionen finns/fanns på en av serieskolans datorer men imorgon ska jag leta igenom gammal skit och se om jag inte kan hitta tuschorginalet som då kan få sig en omskanning. Pallar inte rita om loggan + det har gått 6 år och jag är fortfarande rätt nöjd.

Gillar det här med att uppdatera sin blogger, känns som att få presenter när slavarna på google gjort skiten mycket mer användarvänlig.

/Hanna P

Döderhultarn reinkarnerad

Tänkte att det skulle vara kul att visa lite bilder från min arbetsprocess i att tälja träfigurerna till omslaget för Henrik Bromanders serieroman "Smålands Mörker". Det hela är egentligen ett självtilldelat uppdrag, en idé jag fick förra sommaren i Småland. Henrik var i slutskedet med sin bok och vi bollade lite idéer för omslag. Det "naturliga" är väl att serietecknare brukar teckna sina omslag, med undantag för senaste årens fototrender som Sara Hanssons "Vi håller på med en viktig grej" typ alla Mats Jonssons omslag och ett par till som jag inte kommer på nu. 

Men så satt jag och bläddrade i en tjock gammal bok om Småland som vi tidigare under dagen fyndat på antikvariat Ugglan i Växjö och där fanns ett avsnitt om Döderhultarn, en fet träsnidare från Oskarshamn. Det blev så självklart att bokens omslag skulle vara seriens huvudkaraktärer täljda i trä! Vad mindre skulle en 600-sidig serieroman förtjäna, slappt tecknad och datorfärglagd omslagsbild... NEJ! Det måste vara MER!

Och jag är, som inte många vet utbildad möbelsnickare med specialkunskaper i träsnideri a.k.a slöjdnörd 3000. 

Här kommer en liten guide hur arbetet gick till, kolla nu! (klicka på bilderna för att se större)

Den klassiska täljkniven heter Erik, precis som seriens huvudkaraktär.Träet jag arbetade med var enkla vedklabbar av varierande kvalitet, vissa delar porösa som mjöl, andra stenhårda och fulla av kvistar.

Verktygen jag använde var som tidigare nämnt en täljkniv som jag sedan innan icke behärskade, tidigare har jag endast huggit med bildhuggarjärn, de på bilden är från Bali där jag under gymnasiet gjorde utlandspraktik på en träsnidarskola i Batubulan under tre veckor. Tack Malmö kommun för matpengar, hotell och flödande sprit! Järnen är tillverkade av gamla bildelar och det är så verktygen ser ut där mer behövs inte. I Europa är vi vana att stämjärn har handtag men en erfaren snidare/huggare kan berätta att handtaget inte är till för att hållas i, på det slår man klubban. Man håller istället i den nedre delen av järnet, ungefär som med en penna.

Figurerna börjar ta form, till vänster karaktären Annika och till höger om henne står en påbörjad snubbe som heter Mehdi.

Självaste huvudpersonen på arbetsbänken. Man börjar med ett enkelt vedträ ur vilken man sågar fram de grövsta formerna och karaktärsdragen. Därefter börjar man hugga med järn och klubba. Klubban på bilden har jag tillverkat egenhändigt på gymnasiet, huvudet är i hård vitbok och handtaget är svarvat i ask.

På slutet är det mycket pill. Det är en av sakerna jag älskar med slöjd, det går från det hårdaste hårt av bank, såg och slag till det finaste mest precisa pill. Härifrån har jag också lärt mig behärska tecknandet och tålamod i att sitta och dra jävligt raka linjer. Mitt ögonmått är inte av denna värld. På bänken ligger en liten röd sak, det är ett diamantbryne som jag slipade mina järn på medan jag jobbade för att hela tiden hålla dem skarpa. 
Just här skär jag in pupillerna, för att ge ögat ett dramatiskt djup och liv. Ögats pupill är ju just ett hål rakt in i ögongloben.

Här fotograferas figurerna till omslaget, ser kanske tattigt ut men det är ett verkligt proffs i aktion, fotografen Mario Prhat. Den lilla fotostudion byggde vi i en flyttlåda.

Och det färdiga resultatet! Jag är så sjukt nöjd hur det blev från idé till färdigt omslag. Tack till Henrik för tålamodet och förtroendet. Nu har jag redan blivit kallad "Döderhultarn reinkarnerad" och omslaget "gillades" på facebook av självaste Olle Nessle, kunnig inom outsider-konst.

Serieromanen Smålands Mörker utkommer i april och en releasfest ska hållas under Stockholms internationella seriefestival, fredagen den 27 april.

Kan dö nu. Nej först ska jag göra klart min bok. Hej hej!

Serie på gång

Sitter och färglägger en serie, det blir väldigt gulligt!

Hela serien!

Nu publicerar jag serien Pigan i sin helhet här på bloggen. För alla er som inte fått händerna på pappersprodukterna som den frekventerat i, eller ni som går på soc, ej har bibliotekskonto, har väntat på denna dag. Grattis och god läsning! 

(Klicka upp bilderna så går det lättare att läsa).

Fina recensioner

Det har börjat ramla in en hel del trevliga recensioner av min serie Pigan. Det är jag mycket glad för. Glad att folk har gillat att läsa den, glad att den fått genomslagskraft och lyckats säga något om samhället idag. Om hur det kan vara att vara en ung tjej som försöker försörja sig, hur äcklig arbetsmarknaden är och sån skit. Jag vill att folk ska bry sig om pissiga kvinnojobb, inte många gör det och det är väl därför till och med sossarna röstat för att ha kvar RUT-avdraget. Jag tänkte så här förra året när jag började skriva manus till serien: om jag gör en jävligt bra serie om att jobba som städare så kommer folk att läsa den, de kommer i alla fall att fatta lite vad det handlar. Kanske kan folk börja bry sig då.

Här äre Göteborgs-posten: 

Och saxat ur LO-tidningen:

HITTA POLITISKA SERIER

Den främsta källan till samhällskritiska serier är och förblir tidskriften Galago, där varje nummer rymmer höjdpunkter fulla av insikt, i senaste numret (3/2011 #104) till exempel del 2 av Hanna Peterssons självbiografiska berättelse om att vara städare hos de rika. Men det finns gott om uppstickare, som de märkliga blandantologierna Världens ende. Och missa inte Pontus Lundkvists fullkomligt sinnesutvidgande satiralbum Full sysselsättning! 

Författare: JOHN SWEDENMARK
LO-tidningen - 2011-11-04

(Ja, att serien skulle vara självbiografisk må de ha kokt ihop i sin borg, det är ju mer så att den bygger på olika erfarenheter från min tid som hemstädare)

Och denna bit från Aftonbladet:

Tack och Hej!

Kulturnatta 2011

Kom kom på denna utställning! 

Förutom mitt bidragande konstverk kommer det att finnas massor av annan grym konst till en ovanligt billig peng. Alla intäkter från föräljningen går ovakortat till Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg. Så passa på att fynda! Jag ser framemot Ektas bilder och om jag är snabb kanske jag köper rubbet!

Mitt bidrag

Imorgon är det Kulturnatta i Göteborg. Jag kommer under kvällen att figurera i två sammanhang. I Världens Endes ateljé på Dollargatan i Högsbo kommer vi hålla öppet hus, välkommna till det! Och på Lagerhuset vid Järntorget har tidningen Faktum, som firar 10-års jubileum ställt till med en stor utställning under namnet Night of 1000 drawings där Göteborgs 100 främsta konstnärer låtit donera minst ett konstverk som under kvällen kommer att säljas till en billig peng. All försäljning går oavkortat till tidningen Faktum. Utställningen arrangeras av Faktum och Curatorgruppen DIY.

Här kan ni se i flera steg hur jag gjort mitt bidrag. Klicka på skisserna för att se dem större. I den första skissen kan man se att jag gav upp rätt snabbt. Varför måste jag alltid göra raka former? tänkte jag. Så sluta med det då! I nästa skiss försökte jag svänga till linjerna lite.

När jag tecknar måste jag prova mig fram hela tiden. Man har ju liksom en bild i huvudet, idén och ibland kan processen att få ut den på papper, så lik bilden i huvudet som möjligt, vara väldigt krånglig. Man måste göra om, prova nytt, ljusborda, lägga till och så vidare. Det är jobbigt men också kul eftersom framstegen kommer, bit för bit.

När jag lyckats, efter en viss tids arbete, få fram en skiss/teckning som reprsenterar den imaginära bilden så är man redo för att börja göra den "riktiga" bilden. Då ljusbordar jag till lämpligt papper. I vanliga fall när jag gör serier eller illustrationer så kör jag över skissen på elfenbenskartong men i det här fallet skulle jag handcolorera och använde nån slags, jag vet inte, kanske akvarellpapper eller liknande.

Började lägga "hudfärg" med gul posca. Håret är svart, lätt utblandad akvarellfärg. Fåglarna är också akvarell. Dilettant som jag är, kanske jag borde ha börjat med bakgrunden, understa lagret först liksom, men jag kan ju typ inget om att handfärglägga annat än med pennor så jag kör på lite där jag vågar helt enkelt.

Material

Ja, i skisserna hade jag inte tänkt så mycket på bakgrund, men det blir ju jäkligt tomt annars, som nån jävla Beckmans-illustration ha ha! Så jag bygger till nåt som är fint och känns bra.

Nästan klar! sparat det tråkigaste, nej men jag hade svårt att besämma hur jag skulle ha skorna på "Quinnan" så ibland när tiden tryter så är det bara att ta ett beslut. Det fick bli svart helt enkelt.

KLAR!

Det är tyst men en massa grejer händer

Sjukt dålig uppdatering här, jag har mött kritik och jag tackar och tar det som en uppmuntran. Så tack! Jag pluggar och jobbar och minst av allt ritar jag just nu. Det blir så med intensiva kurser och roliga jobb som jag inte kan tacka nej till. Men så ändå efter veckors jobb så börjar jag hata jobb, hata att jag inte har tid att rita. Tänk om det kunde vara som Marx och Kjell Höglund ville! Vi löneslavar inte i något proletariat, vi skulle typ hjälpas åt här och där men mest ägna oss åt konst och kultur. Fy fan vilket paradis. Kan inte maskinerna bara ta över all undervisning så kan jag sitta på min kammare och göra serier. Nej aldrig är man nöjd, denna lutherska självpina.

Vi har haft en sjukt grym releasefest för nya Världens Ende! Tack alla som kom och gjorde festen bäst. Nästan lika bra var den här affischen jag gjorde.

Och här, nya boken! Fantastisk samling skribenter, tecknare och serietecknare som alla slutit sig samman kring temat Arbete. Vad kan vara mer angeläget i en tid som denna. Jag vill inte ha fantasy och troll när världen är i uppror, jag vill ha berättelser från verkligheten som kan mana till handling. Drömma kan man göra när man sover. Fantisera gör man i byxorna.  

Klicka på bilden för att köpa Världens Ende på Adlibris

Äta eller ätas

De senaste veckorna har jag varit i Växjö. Min kompanjon i livet, Henrik är här i sin födelsestad och jobbar på ett boende för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag har spenderat min tid i det Bromanderska hemmet med att sätta ihop nya Världens Ende-boken. Jag har också plockat körsbär, hallon, jordgubbar som jag ätit, vinbär som blev saft som jag sedan druckit men själv ej framställt, spionerat på en igelkott som byggt bo, letat fästingar på en katt, badat i en sjö för första gången på typ 15 år (det var ingen njutbar upplevelse för en uppväxt-vid-havet-person och gick huvudsakligen ut på urinering eftersom badplatsen saknade dass.).

Igår gick jag ut i skogen och plockade blåbär men jag stod ut i cirka 30 minuter då min egen jakt på föda övergick till att det var jag som blev à la carte på menyn för mygg, myror och en fästing. Skogs-hobby-intresserad som jag är var min kropp i förebyggande syfte redan täckt med antimedel men det är ändå aldrig ett fullgott skydd för mig, jag hör till den människogrupp vars pura kroppsdoft är särskilt attraktiv och utsatt för blodsugare. Lägg till en allergi mot insektsbett och stick på det och få stora, svullna, kliande bölder på kroppens extremiteter som inte matchar kortbyxor så bra. Men det blev väl en 3 dl blåbär som jag senare på kvällen tryckte i mig med fedmjölk och sokkor. Gott liv men nu längtar jag tillbaka till Göteborg. Där finns det fler blåbär och mindre mygg.

En röd serie

Det här är en serie som bara de som innehar mitt fansin har läst. Så för er som inte hade möjlighet att införskaffa tänkte jag bjuda på den! Med risk för att pajja läsupplevelsen så kan jag berätta bakgrunden till serien. Den är gjord som en uppgift inom min lärarutbildning, vi hade tema konflikt på senaste kursen och jag gjorde en serie om konflikten kring att bära keps i skolan, både som lärarstudent och elev. Vilket jag ju är bägge två.

Man kan inte riktigt tänka sig att keps är ett disciplinärt problem i den svenska skolan år 2011 men det är det, verkligen ett JÄTTEstort problem, MEGAJOBBIGT! med elever som har keps. Alltså hela undervisningen förstörs ju! Det är ett arbetsmiljöproblem! (Tycker många [obs! dock ej alla] gamla/konservativa/lillgamla/astöntiga-birkenstock-Maud-Olofssson-glasögon-prydda-läratyper.

Alltså, jag brukar har keps när jag som lärarstudent har praktik ute på skolorna. Ibland går det inte så bra. Det var mest det jag ville säga.